Klättra på väggarna

I fredags klättrade jag bokstavligen på väggarna! En arbetskamrat hade bokat in sig och sin familj på en timmes klätterväggsklättring med instruktör. Det fanns platser kvar i gruppen och hon frågade om jag ville följa med. Och det ville jag gärna! Så vi åkte ut till Idrottshuset i Växjö, tre vuxna och fyra barn/ungdomar var vi. Efter att vi blivit ekiperade med klättarskor som mest kändes som tjocka sock-i-plast och blivit insnörade i en sele fick vi en genomgång i vad man ska tänka på och vad man får och inte får göra. Sen var det bara att sätt igång och klättra på väggarna i den ganska trånga salen. Vi fick klättra som vi ville på väggarna men vi kunde också bli fastkrokade i instruktörens rep för att kunna klättra ända upp till taket. Det var jättekul men också jobbigt men med stöd av repet kändes det enklare. Särskilt kändes det i fingrarna och underarmarna, benen fick också sin beskärda del av träningen. Givetvis hade jag träningsvärk dagen efter i muskler som jag inte ens trodde jag hade!

Jag upptäckte att det här var ett bra sätt att koppla bort allt annat. När jag klättrade var jag hela tiden så upptagen av att hålla koll på var jag ska sätta händerna och fötterna så inga andra tankar fick plats i huvudet. Avkopplande! Hela gänget tyckte det var jätteroligt och när timmen var slut kändes armarna som kokt spagetti.

Bilden visar mig när jag är uppe i taket. Det var härligt att vara så högt. Det som kändes annorlunda var att ta sig ner genom att sätta fötterna väggen och luta sig bakåt till horisontalläge, hålla i repet och gå ner. På nåt sätt trotsar det naturlagarna och det kändes i kroppen.

Tack, Marie, för att fick hänga på!

Maria