År 1749 åkte Carl von Linné till Skåne för att på kungligt uppdrag beskriva landskapet för att se vad för samhällsekonomiska nyttigheter som fanns. Uppdraget var att undersöka landskapets beskaffenhet, naturen och jordbruket. Men han gör även iakttagelser om djurlivet och skåningarnas liv och seder. Resan påbörjas 29 april från Uppsala och den 17 maj kommer han till Skåne från Älmhultshållet. I sin sammanfattning konstaterar Linné:
"Altså kan et land af så förträffeligt climat ej annat, än vara det härligaste; ja det liknar så mycket Tyskland och Danmarck, at man kunde säga, det hafvet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det til Sverige" och "Altså är oförnekeligen intet land i Sverige at förlikna emot Skåne, och intet i Europa som det med rätta kan föresättas, då alla dess föremoner blifva vägde emot varandra." Rätt krångliga meningar, ska medges, men Linné gillade med andra ord det han såg och upplevde i Skåne.
Eftersom jag själv varit på många av de ställen Linné beskriver (Kristianstad, Lund, Simrishamn, Helsingborg...) var det en fascinerade tanke att han sett samma saker som jag, även om givetvis mycket har förändrats under åren. Här är ett exempel:
"Raflunda kyrka låg mycket högländt, omgifven med de härligaste fält, som sluttade på alla sidor, och ändteligen liksom instängdes med de skönaste skogar; altså hade hon den härligaste situation, som man i landet kunde finna." Just här har jag varit flera gånger och här begravdes Fritiof Nilsson Piraten mer än 200 år senare.
En iakttagelse till från Ravlunda:
"Ora kallas här på orten höga backar med skog öfvervuxne. Emellan Sölvesborgs ora och Stenshufvud går en vik in åt landet til Åhus. Ifrån Raflunda sågs Sölvesborgs ora i nordost." Linné stod alltså och tittade ut över havet precis som jag också gjort där.
När Linné lämnade Skåne på morgonen den 2 augusti skriver han:
”Lemnade Skåne med så mycken längtan, som vi med nöje besett det land, hvilket icke allenast ibland alla svänska är det behageligaste och mildaste, utan ock täflar med de mästa i Europa”. Den 13 augusti var han hemma i Uppsala igen, lagom för att ta hand om växterna där inför stundande järnnätter.
Resan gjordes med häst och vagn och med sig hade Linné sin assistent Olof Söderberg. Boken är skriven i dagboksform och det är mest noteringar i vetenskapens tecken han gör och därför får man inte reda på mer om hur det var att färdas med på det här sättet på den tiden och hur de bodde. Men det ingick nog inte i det vetenskapliga uppdraget... Läs boken, eller de delar du är intresserad av, så får du en förnimmelse av hur Skåne kunde te sig för mer än 250 år sedan.
Dagen som gått har jag tillbringat i Linnés anda i trädgården. Jag har iakttagit växtligheten och ser att syrenen och kaprifolen håller på att slå ut, gullvivorna blommor och liljekonvaljerna håller på att slå ut. Äppelträden står i vacker blom och forsytian är nästan omblommad. Jag har planterat gladiolus-lökar och sått frön till blommor och grönsaker. Trädgårdslandet ligger vackert med svart, nyvattnad jord. Det soliga och varma vädret har gjort arbetet lätt. Och jag känner mig nöjd!
Maria
I vintras, när snön låg, upptäckte jag att kaniner hade tagit sig in under skjulet i trädgården. Jag satte för hålet. Det hjälpte ett tag men sen kom ett nytt hål. Jag satte för hål efter hål och svor över kaninerna. För ett tag sedan, när det största hålet av alla hade grävts för att komma förbi mina hinder, bestämde jag mig för att, i alla fall tillfälligtvis, ge upp kampen. Det fanns en desperation i grävandet, tyckte jag.
